Manfrini.

Jag går varje dag förbi mitt dragspel, ett italienskt Manfrini.
Det borde ligga i sin låda, vila, skyddas från dammtussar och små insekter.
Men tanken är att jag ska ta upp det i knät och ta en trudelutt då och då för att hålla min lilla repertoar vid liv. Det händer inte.
Nu tillbaka i historien.
En dag tar min mormor och mamma ett beslut. Min morfarsfar Emil sitter på ett ålderdomshem i Ystad och kanske också på ett litet arv som borde reinvesteras innan han vandrar vidare. Vi ska resa dit, jag ska med, fyra år, som möjlig arvtagerska. I fotoalbumet ser jag oss tre på en bänk vid stationen i Ramlösa i väntan på rälsbussen. Mormor med sin svarta finhatt som ser ut som en tillknycklad påse, svarta kappan och handväskan i knät, mamma i klänning och kofta och jag, också i klänning och kofta, med stor rosett i håret. Rälsbussen tar oss till Ystad, jag minns inget av resan mer än en söt flicka på platsen mittemot som har danssjuka. I rummet på hemmet i Ystad sitter morfarsfar vid ett bord och drar vitsar med en annan gubbe som han delar rum med. Jag tror dom har en flaska i en låda.
Min morfarsfar var på sjön i nästan hela sitt liv. Han var känd för att kunna berätta historier och hade enligt sig själv en ovanligt bra röst.  När han gick i land byggde han en kajuta på vinden där han tog sig upp med ett rep som han sen halade in för att hans fru inte skulle kunna nå honom.
Jag tror att min mormor blev kvar på torget i Ystad medan vi gjorde vår uppvaktning.
Mamma var övertygad om att det hade gått bra. Han hade varit på gott humör och flera gånger frågat vad jag hette. Det skulle bli utdelning.
När han dog fann man 500 kronor i ett kuvert. Det skulle gå till mig, till ett dragspel.
Resten av pengarna hade gubbarna satt sprätt på, det ryktades att dom hade haft damer på rummet.
Snopet, även för mig som hellre hade velat ha ett piano som min kusin.
För blodspengarna inhandlades ett rött Hagström med knappar. Det vägde tio kilo och hängde ända ner till knäna. Fem körer. Ett fint spel men det tyckte inte jag. Det var tungt, jag klämde hakan i bälgen och fingrarna fastnade i hålen. Det blev inte bättre för att alla vuxna hetsade: "Ta en bit, ta La Paloma!" Jag gick i dragspelsskola i Folkets Hus, jag tror att läraren hette Alfred Persson. Han var en lärjunge i rakt nedstigande led till Calle Jularbo och delade ut spritstencilerade noter på Konvaljens avsked, Livet i Finnskogarna, Backsjöbottingen och Månsken över Ångermanälven.
Ibland överraskade han med noter på Berlinerluft och Säkkijärvi Polka.
Jag hade upptäckt Bill Haley och var kär i Tommy Steele.
Resorna med dragspelet ner till Folkets Hus minns jag som särskilt pinsamma.
Någon kunde stiga på vid nån hållplats, nån med blond lugg och fråga vad jag hade i resväskan.
Men jag övade och jag led. Det var någon diffus dröm om att bli virtuos som hägrade.
Dragspelsläraren hade sagt så. " Om ni övar tillräckligt mycket kan ni bli virtuoser."
Berlinerluft var särskilt förhatlig. Jag fick huvudvärk av den melodin. I köket stönade mamma när jag hackade mig fram. Hon hade tagit emot judar som flytt över Sundet och stått på perrongen och spottat när transmitteringstågen körde förbi. Berlinerluft var inte hennes melodi.
Jag vände ett säkert underbetyg i ordning och uppförande genom att framför Tivolivisan i en kabaré som min lärare hade satt ihop.
Några klasser semare fick jag en musiklärare som sa att om man ville ha högsta betyg i musik så måste man kunna spela ett instrument. Jag erbjöd mig att ta med dragspelet och ge min version av Frossinis Karneval i Venedig. "Jag sa instrument" sa hon.
Det gjorde att spelet hamnade i garderoben i många år.
När vi satte upp Modern av Bertolt Brecht i början av sjuttitalet spelade jag med i en orkester på kontrabas, två dragspel, fiol och saxofon. Det var roligt ända tills vi kom till Södra Teatern i Stockholm och dekoren ramlade ner på väskan och tryckte in hela tangentbordet.
En reparatör i Gamla Stan fick i sista stund fart på spelet igen, det fick förtur eftersom det var av märket Hagström, sa han.
Flera år gick, dragspelet ställdes undan igen. En dag la jag det i bilen för att köra ut till Mörkö och spela med en gammal gammal dragspelskung som underhållit på slottet Hörningsholm.
Men någon slog in bilrutan och stal spelet och i stor och plötslig sorg gick jag ner till Lagerwalls musikaffär,  köpte ett svart italienskt spel, åkte ut till Einar, som dragspelskungen hette, och spelade tillsammans med honom en hel eftermiddag.
Det var många år sen.
I söndags hörde jag Bengan Janson sväva fritt över genrer och tangenter och en längtan väcktes igen.
Igår plockade jag ut ledmotivet till Liber Tango. E.et - den viktigaste tonen hade hängt sig och ljöd bara på utandning. En tvestjärt hade kanske sett det som ett säkert ställe att bygga bo på.
La Paloma gick bättre, men varför ska man kunna den egentligen?
Man kan ju spela Bach, Vivaldi, allt! enligt Bengan. Man kan ju till och med komponera själv.
Bara inte just nu. Jag kan inte röra axlarna, knappt ens andas. Träningsvärken är total.
Jag kan inte ens lyfta spelet och lägga det i sin låda.
Det står här och väntar.
Mitt arv, mitt Manfrini.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Ingegärd Waaranperä » Je suis Pippi!:  ”Jag råkade också ramla in här, blev nyfiken på "Je suis... " och det var som jag..”

  • gunnar lundin » Han gjorde världen helt klar.:  ”råkade ramla in här Ninne. väl formulerat, tänkvärt och en innerlig känsla. tac..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-