Scenerierna är fruktansvärt lika. Ena dagen lyser solen i hemlandet och allt är som vanligt. Jasminerna doftar. Plommonen mognar. Vattenmelonerna är dom godaste i hela världen. Grannarna ler och hälsar på barnen. 
Dagen därpå är helvetet där.
Soldater sparkar in dörrar, militärer på gatorna, krypskyttar på taken. Folk dödas överallt. 
Man gör ett tyst och  blixtsnabbt val, packar sina tillhörigheter, säjer farväl till sin far, sin mor, sina släktingar som inte orkar resa, inväntar natten, går över fälten, tar bussen, båten, planet - bort från förödelsen, mot ljuset.
Syskonen sover på en gummimadrass på däck, sonen uppmanas att heta Johan och inte prata arabiska, dottern vågar inte fråga sin mamma vart man är på väg,  för hon vet att hon inte får något svar. 
Vad är det som tvingar en människa att fly från sitt land?
Vad är det hon förlorar när hon reser?
Hur blir livet här?
Detta är frågor som följt oss i över ett år under intensiva träffar med sex kvinnor – Inesa, Yaldez, Iren, Mirza, Maiada och Sandy. Dom har  kommit från Lettland, Turkiet, Ungern, Bosnien och Syrien; den första i roddbåt över Östersjön 1944, den sista till Arlanda 2013.
Alla är här nu, i Sverige.
En del är försonade med sitt nya liv, andra plågas av skuld för att ha lämnat sitt land åt sitt öde.  
Mödrar på flykt är ett berättarprojekt som bygger på kvinnornas egna erfarenheter och har i dagarna haft sin första visuella redovisning.
Barnpjäsen Pudlar och Pommes, efter Pija Lindenbaums bok om tre små hundars båtflykt, fortsätter att spelas för alla barn i Södertälje och närliggande kommuner.
Jag ringer mina bröder – av augustprisvinnaren Jonas Hassen Khemiri – har spelats för ungdomar och vuxna med stor framgång under hela 2017, och kommer att följas upp av pjäsen Invasion till hösten.
Vi har fått stort gensvar från publiken – även dom allra yngsta – för att vi har tagit upp detta brinnande ämne i våra föreställningar.
När detta skrivs har FN:s säkerhetsråd just lämnat Österlen och generalsekreterare Antonio Guterres säjer: ”Jag ser det som absolut nödvändigt att återupprätta integriteten i flyktingskyddet.”
Dom bland oss som lever i mellanförskapets märkliga landskap behöver dom här orden. 
Dom behöver oss.
Vi behöver dom för att förstå att världen har blivit större.
Teatern är en plats där detta kan ske.