Ingen rövare finns i skogen
Av Astrid Lindgren
Peter är hos sin mormor. Han är ensam hemma och leker att han jagar rövare med sin knallpulverpistol och sitt nya träsvärd. I mammas gamla dockskåp sitter dockan Mimmi på en stol. Hon har en blå klänning med spetskanter och runt halsen ett vackert halsband med pärlor som hans mamma trädde när han var så liten att hon lekte med dockor.
I brist på annat siktar Peter på henne med sin pistol och ropar: ”Inga rövare finns i skogen!” I samma ögonblick tar fantasin honom vid handen och för in honom i ett äventyr som han aldrig ska glömma.
Som så ofta i Astrid Lindgrens värld är en stunds sysslolöshet för en liten pojke ingen katastrof. Sagan finns strax utanför fönstret. Äventyret väntar bland granarna. Släcker man ljuset ser man mörkret. Det finns visst rövare i skogen, bara man tittar efter ...
Till vår stora glädje har vi fått tillstånd att dramatisera denna lilla rysare för lågstadiet!
Regi & ny dramatisering Ninne Olsson
Medverkande Johanna Thor,
Yelda Hadodo & Dennis Önder
Ljus Figge Holmberg
Ljusteknik Tomas Larsén
Ljud Susanne Renegård
Scenbild Jonas Holmberg
Kostym Anna Hjorth
Dekor Crickes Dekor & Smide
Musik Jonas Holmberg
Förlag Nordiska ApS - Köpenhamn
Recensioner:
"Tänk att det kan gå så in i vassen bra att bearbeta Astrid Lindgrens berättelser utan vare sig klichéer eller klämkäck gapighet. Oktoberteatern gör istället modig familjeteater som utmanar uppfattningen om att barn behöver buller och bång och har svårt att koncentrera sig utan action varje sekund. Regissören Ninne Olsson har dessutom den goda smaken att plocka en av Astrid Lindgrens mer udda berättelser ur sagosamlingen Nils Karlsson-Pyssling vilket gör det hela extra fräscht.
Spelet är en hyllning till hur fantasin får allt att skimra. Ingenting, inte ens en ensam stund framför ett dammigt dockskåp hos mormor, är för prosaiskt för att bli äventyr.
Mormor är borta och Peter jagar rövare med knallpulverpistol. Fast ju mer han pangar desto osäkrare blir han på om det verkligen är sant att "det ingen rövare finns i skogen". Särskilt inte som dockan Mimmi plötsligt blir levande och de tillsammans börjar iaktta kufiska typer utanför dockskåpsfönstret ....
Yelda Hadodo gör Peter till ett litet krutpaket, som i svaga stunder blir lika darrbent som Bambi. Barndomens fladdrande hybris i ett nötskal. Johanna Thor (dockan Mimmi) som nyligen gjorde ett sånt personligt avtryck i Magnus Nilssons uppsättning av Guds vessla går på jakt, visar att hennes rakt opretentiösa och milt självironiska spelstil kan sätta guldkant också på en familjeföreställning.
Det finns en direkthet och en humor hos ensemblen som får mig att le länge efteråt.Och så är det imponerande hur Ninne Olssons regi verkligen vågar låta skeendet ta sin tid.
Ingen rövare finns i skogen hör de mest helgjutna familjeföreställningar jag sett på länge."
Pia Huss, DN
"Astrid Lindgrens böcker har ofta dramatiserats, men inte alltid med lyckat resultat. Inte sällan har det blivit högljudda spektakeluppsättningar, som bygger på det rent illustrativa i igenkännandets glädje. Som om författarinnans unika berättarton och fantastiska universum kunde sippra ner från bok till scen genom en slags automatisk kvalitetsöverföring. Så sker dessvärre inte.
Desto roligare då när man får möta en egensinnigt fantasirik teatralisering, som Oktoberteaterns scenversion av Ingen rövare finns i skogen. Ninne Olssons lika självständiga som kärleksfulla dramatisering är en mysrysare som tar fasta på kärnan i denna humoristiska och spännande Lindgren-saga, men tillför teaterns magi och lekfullhet.
Man skulle kunna tro att historien om när Peter i sin fantasi leker sig in i dockskåpet, och tillsammans med dockan Mimmi tampas med den gruvlige rövarhövdingen Fiolito, skulle vara lite kinkig att ge sceniskt liv. Men i Oktobers uppsättning stämmer allt.
Scenografen Jonas Holmbergs antydda dockskåp med den mystiskt skimrande skogen utanför blir härligt fantasieggande, också med hjälp av stämningsskapande musik- och ljudeffekter.
Ninne Olsson jäktar inte med berättelsen utan låter mellanrummen få ta tid: hon ger utrymme för komiska infall och skojiga hyss, suger på pirriga spänningskarameller och lämnar plats åt poetiskt sagosvirr. Astrid Lindgrens saga finns där hela tiden i botten, men ges nya nyanser, små sceniska kommentarer och samtida blinkningar, som uppfattas blixtsnabbt av lågstadiepubliken.
Johanna Thors prydliga men coolt kaxiga Mimmi piggas upp av lite äventyr och action. Yelda Hadodos Peter är kanske skrajsen ibland, men fäktar modigt med rövarhövdingen för att skydda Mimmi till sista blodsdroppen.
Dennis Önder, i slängkappa, mustascher och slokhatt, är en hemskt rolig Fiolito, på jakt efter pärlor av oskattbart värde. Man hör alldeles tydligt hur hans 40 rövarkompisar mumlar hotfullt på rövarspråk, där de lurar i granarnas skuggor.
Ingen rövare finns i skogen? Trodde ni, ja!
Karin Helander, SvD
|
|
|
