Logo_medvitkant

Tove.

Natten var full av oro, det brakade och gnisslade utanför väggarna och tunga vågor dunkade mot fönsterluckorna.
– Är det jordens undergång? frågade lilla My nyfiket.
– Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök att bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.
– Himlen? upprepade lilla My. Måste vi in i himlen?
Och hur kommer man ut därifrån?

Ett år i sällskap med Tove Jansson är ett år vägg i vägg med den stora katastrofen. Ett våldsamt vulkanutbrott orsakar en flodvåg som spolar bort allt vad tillvaro heter. Det välbekanta, trygga är borta och torra, brännheta askflingor förebådar förstörelsen.
Muminfamljen spolas in på en teater. Där upprättar dom för en liten stund  en ny tillvaro som skingrar tankarna på det som är utanför och öppnar nya vägar att se på saker och ting.
Teaterråttan Emma förklarar: På teater, och hör nu på vad jag säjer, för det är viktigt. På teater visar man folk hur de kunde vara, och vad de längtar efter att vara, fast de inte törs.
Mumindalen föddes mellan världskrigen och rädslan för atombomben avlöste oron. Det skulle finnas en plats som skulle hålla farligheterna borta och där trollen kunde leva och leka.
Finns det en sån plats nånstans annat än i en sagoberätterskas fantasi? Vi skulle behöva den nu.
Allt vi planerade, beräknade, trodde och drömde om gick upp i rök. På en sekund.
Nu står teatrarna tomma liksom nästan allt annat och ingen vet om det nånsin blir sig likt igen.
Ett år i sällskap med Tove Jansson har ändå skapat en känsla av att vi kommer igenom det här genom att hålla någon av figurerna ur Mumindalen i tassen. Vi är kanske inte är dom samma. Inte så jäktade att jaga poäng och uppfylla krav på att jorden ska snurra fortare.  
Kanske lite klokare, lite vänligare mot varann och oss själva och till naturen som vi lever i. 
Själv går jag med Snusmumriken och lyssnar på hans skaparvånda  när han ska hitta inspiration till Vårvisan.
Nu när våren återigen är här fortsätter vi att spela för skolorna och när luften blir varmare drömmer vi om att kunna flytta ut i en skogsglänta medan koltrasten fortfarande sjunger i björken.

– Det här är en kväll för en sång!, säjer Snusmumriken.
 Det ska bli en helt ny visa. Den ska ha en del förväntan - två delar vemod, eftersom det är vår - och resten bara förtjusning! 
Eftersom jag är ensam och trivs med mej själv.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Ingegärd Waaranperä » Je suis Pippi!:  ”Jag råkade också ramla in här, blev nyfiken på "Je suis... " och det var som jag..”

  • gunnar lundin » Han gjorde världen helt klar.:  ”råkade ramla in här Ninne. väl formulerat, tänkvärt och en innerlig känsla. tac..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-