Logo_medvitkant

2014 > 03

"Han gjorde världen helt klar".
Det handlar om den mördade utrikeskorrespondenten Nils Horner. Hans kolleger söker nu efter orden för att uttrycka sin sorg men också en mycket större förlust - den journalistik som han stod för.
Kommer någon att våga utöva den efter det som hänt?
Om inte - vad händer då med dessa helveteshål på jorden om ingen längre beskriver vilka dåd människor är beredda att  utföra i sin religions namn, i sin okunskap, i sin rädsla. Och vilka stordåd människor utför när dom med risk för eget liv tar hand om sårade och slåss för sin rätt att få ha kvar sin tro på en bättre värld?
Han gjorde världen helt klar.
Det gjorde också journalister före honom - journalisterna som beskrev när rysk militär rullade in i Budapest, Tjeckoslovakien, i Polen - röster vars namn man glömt men inte deras ord och den stämning dom förmedlade.
Det var också drömmen om den journalistiken  - om än inte lika livsfarlig - som föresvävade mej när jag sökte in på Journalistinstitutet i Göteborg. Den bar mej igenom praktiken på två redaktioner i Helsingborg som bägge hade haft nazianstuckna chefredaktörer under andra världskriget.
Redaktionerna på den tiden bestod till stor delen av f.d sportjournalister som stigit i rang. Uppdragen blev en stilla avrapportering av lottakårers årsmöten, den första tussilagon, den nya skylten på turistbyrån, fyllebråk vid färjorna och vad som sagts och sjungits vid veckans begravningar. Samt naturligtvis en intensiv bevakning av fotbollsmatcherna på Olympia som redaktionscheferna själva tog hand om.
Drömmen om journalistiken fick sin slutliga knäck på Expressens lokalredaktion i Malmö.
Där fanns ingen önskan om att göra världen klar.
Istället jagades upplagesiffror genom att den sommaren bevaka exboxaren Bosse Högberg.
Varför har jag glömt och jag är inte riktigt säker på att nån visste då heller. Vi fann honom inte, fick aldrig bilden, gjorde aldrig scoopet. En helg fick jag uppdraget att natt och dag jaga en mamma, vars man hade rymt med deras tvååriga dotter till Argentina. "Vad tänker du kring det?" skulle jag fråga som översatt till dåtida standardfråga löd "Hur känns det?" "Vad tror du?" svarade hon.
Ja, jag hade inget svar.
Om detta var journalistik så var jag nog ingen journalist.
Jag tänker på detta när jag ser hur lokalpress och kvällstidningar bygger upp mediedrev, hur löpsedlarna jagar kändisar inpå benen och rotar i soptunnorna för att blåsa liv i unkna härdar.
En journalist  som Nils Horner utredde och rapporterade  om svåra internationella konflikter och gjorde med hjälp av fakta så att vi förstod världen bättre.
Maciej Zarembas artikelserie om New Public Management inom vården riktade strålkastarna mot ett system som handlade med människors liv och hälsa som om det vore varor på en marknad.
Roger Turesson och Josefine Hökerbergs reportage om verkligheten för de rumänska romerna som idag föses bort från våra gator och skogsdungar som boskap - har öppnat ögonen på många läsare.
Detta är journalistik som är livsviktig för mänsklighetens framtid här på jorden.
Men den journalistik som vinklar och snedvrider och rotar för att sänka våra lägsta nivåer och vädja till våra lägsta instinkter - behövs den?
Tidningspapper kan användas till annat.
Torka fönster med t.ex.
Eller på utedasset.

Läs hela inlägget »

Alice Babs var MIN sångerska, något som jag delade med samtliga småflickor som gick och trallade för sej själv på femtitalet. Jag var i princip nöjd med henne, det behövdes inga andra idoler.
Hon sjöng allting alltid, ungefär som lärkan över åkern, koltrasten på hustaket, näktergalen i höga björken.
Efter första dunderhiten "Jag är den glade vandraren" trodde jag på fullt allvar att hon kunde dela sin röst i tre delar och sjunga stämmor med sej själv som den kanske enda rösten i universum.
Min mamma försökte berätta att det fanns en inspelningsteknisk förklaring men jag förstod inte, jag var ju bara fyra år och i starkt behov av att kunna beundra någon fullt ut.
Strax därpå kom joddlet in i min värld med låtarna "Adress Rosenhill", "Han hette Elmer", "Gökuret" och "Ekorren" i tät följd.
Hon kunde alltså inte bara sjunga trestämmigt med sej själv utan också åka hiss i halsen.
Det lät så roligt att jag lyckades träna in i alla fall "Ekorren" och "Gökuret".
Övningarna försiggick i trappan där akustiken var perfekt och grannarna tittade ut och gav sitt stöd. Det ledde till att jag efter en tid placerades på bordet vid olika födelsedagskalas och fick sjunga mina versioner. Som i sin tur ledde till applåder och även lite pengar.
När jag i tredje klass låg dåligt till efter ett antal sena ankomster och efter att ha pratat och fnissat för högt  under en kristendomslektion och ritat blommor på bänken, kom Alice Babs till min räddning. Om jag sjöng något av bravurnumren med joddel i på skolavslutningen så skulle jag kanske slippa en jul i total katastrof.
Jag sjöng, klasskamraterna dog av skratt men planen lyckades och jag överlevde.
När SweDanes sjöng på Tivoli i Köpenhamn, var vi där, jag och mina kompisar.
Det var i en tid när svenskarna inte behandlades alltför väl på den danska sidan eftersom vår valuta var starkare. Man kunde råka ut för ett otal danska avhyvlingar och utskällningar både på färjan och i affärerna och ännu värre blev det  den dag när plötsligt den danska kronan hade blivit starkare och vi svenskar inte förstod det. Det var snorkiga kommentarer i biljettkassan och jag lovar - försmädlighet låter tusen gånger värre på danska.
Men konserten var otrolig. Den gnistrade av lekfullhet och musikalitet  och Alice stod mellan två danska polare och sjöng- ja, som en fågel. Högt svävande, lätt drillande -  som om det inte fanns några svårigheter alls - varken mellan himmel och jord eller mellan dansk och svensk.
Så låter människan när hon vill flyga.
Hon hette Alice Babs och nu har hon flyttat, som sångfåglar gör.
Ingen har nånsin sjungit så.
Ingen kommer nånsin att sjunga så.
Men trallande småflickor på jorden minns, liksom fåglarna däruppe.

Läs hela inlägget »

Ninnes blogg.