2015 > 01
Jag sitter på en kall bänk på Astrid Lindgrens terass. Januarivinden sliter i dom kala träden och en svag solstråle bryter genom dom grårosa molnen. Barnen åker skridskor i Vasaparken och hundarna drar förbi med sina hussar. Nånstans här på en hal stig vrickade Astrid foten och fick bäras upp till sin lägenhet där hon blev liggade i några veckor och började skriva på boken om Pippi Långstrump.
Hon skrev, stenograferade enligt Melins metod, i ett block med spiral och jag vet att det måste varit med en speciell penna med extra mjuk blyerts.
En penna.
Ett uråldrigt medel för människor att skicka sina tankar vidare till andra.
Ett farligt stycke bly, kol. bläck som kan få galningar att skjuta ihjäl alla i sin väg. Galningar som inte har ordet i sin makt utan måste döda och själv dö för att dom bara har en kalajsnikov till hands - ett vapen som inte säjer nånting om nånting, bara tystar.
Astrid skrev samtidigt på en krigsdagsbok där hon beskriver upptrappningen av det som ska bli andra världskriget. Först är hon rädd för Stalin och ryssarna, sen för Hitler "Världens herre - vilddjuret i Uppenbarelseboken - en gång en liten okänd tysk hantverkare, sitt folks upprättare och ödeläggare.."
Dom två tar så småningom form i hennes fantasi och får en plats i historien som dom nog inte tänkt sig - i en barnbok! I Bröderna Lejonhjärta blir Katla och Tengil dessutom besegrade av två fattiga och små bröder.
Men bröderna har fantasin i sin makt och kan berätta sagor för varann som övervinner både rädsla och mörker.
Jag sitter på Astrids bänk och undrar vad hon tänkt idag.
Om bröderna Kouachi. Om fanatiska terrorgrupper som styrs av galningar, som bara kan skicka samma enstaviga budskap till varann om att allt liv på jorden ska tystas och helst utplånas.
Kanske hade hon suckat och sagt att nä, nu går jag och köper en bakelse och sätter på en kopp kaffe.
Hon hade tänkt att världen behöver mer sagor.
Det hade kanske blivit så att när bakelsen var uppäten, hade blocket kommit fram.
Och pennan.
Kanske hade en ny berättelse blivit till, om hur en urstark liten tant med rött hår, en apa i fickan och en ardenner i koppel, reste sig från bänken och gick ut och röjde upp
i världen.
Je suis Pippi.
Vi behöver dej.