2017
Den sjunde april bröt Ekonyheterna genom i bilradion – ett vansinnigt terrordåd på Drottninggatan i centrala Stockholm mitt under fredagshandeln.
Jag ringde, alla ringde – i radion kom nya uppgifter, centrala delar av stan spärrades av, trafiken stängdes av, nätet stängdes. Men ingen närstående skadad.
Vi skulle spela ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri om några timmar.
Två skådespelare var redan på teatern, ljustekniker och producent likaså men ljudteknikern satt fast i Essingeledskön och en av skådespelarna kom inte ut från pendeltågsstationen i Årsta. Han ringde sin bror.
Publiken – skulle den komma?
Skulle vi spela överhuvudtaget? Pjäsen handlar ju om just det som just har hänt.
En ung kille kommer in i foajén. Han skulle rest till Göteborg men tågen gick inte så han gick in på Park Hotel, fick ett rum, gick sen vidare ut på stan, kom ner på teatern och fick en biljett.
Det avgör saken. Om skådespelaren och ljudteknikern hinner fram så kör vi.
Producenten undrar om hon ska ringa polisen och berätta att vi har en föreställning men går istället ut på stan och upptäcker att bevakningen är kompakt, piketbilar, hästar och poliser överallt. Hon går fram till en av dom och får ett vänligt svar att dom givetvis ska patrullera förbi och se att allt är i sin ordning.
På scenen går en av skådespelarna och prövar hur det känns att säja sin första replik, ja, om han ska klara av det.
Ett gäng sms-ar från pendeltåget – dom sitter fast i Flemingsberg och hinner inte komma fram i tid.
Kommer publiken från Södertälje att komma eller blir det bara en i salongen, han som egentligen skulle till Göteborg?
En man från kulturnämnden kommer in. ”Det här blir en mycket speciell föreställning” säjer han beslutsamt. Jo. Vi pratar lite. Fler personer kommer in. Några har tagit bilen från Vasastan, är hungriga och går till Espressohouse som har bommat igen men lyckas hitta något ätbart på Kringlan.
Ett förväntansfullt tjejgäng kommer in, dom är många och glada, hämtar ut sina biljetter och tar en sväng till Ceasars.
Nu kommer ljudteknikern med en matlåda i handen.
En skådespelare fortfarande fast i trafiken med sin bror.
Regissören, som sitter instängd i Stockholm, sms-ar att de stora kulturinstitutionerna i centrala Stockholm har ställt in men att Henrik Schyffert tänker köra sin föreställning.
Bra!
Nu kommer också äntligen den siste skådespelaren.
Han sliter åt sej en banan och går ner på scenen.
Efter några darriga kramar bakom scenen och några inledande ord till publiken börjar föreställningen.
En bomb detonerar på projektionsduken med blixtsnabb bild över Stockholm. Och så orden:
”Jag ringer mina bröder och säger:
Det hände en så sjuk sak nyss. Har ni hört?
En man. En bil. Två explosioner. Mitt i city.
Jag ringer mina bröder och säger:
Nej ingen är gripen. Ingen är misstänkt. Inte ännu.
Jag ringer mina bröder och säger:
Nu börjar det. Gör er redo.”
Och äntligen inser vi vad som har hänt. Verkligheten är ifatt oss.
Nu gäller det att gå vidare.
Tillsammans.