Framtiden.
Vad vet vi om den?  Kommer isarna att smälta och vattnet att stiga? Kommer hettan att bli outhärdlig, kommer stormar och översvämningar att riva med sej platser där människor bor, bränder att lägga våra skogar i aska och gifterna att döda våra hav?
Är vi rädda för framtiden, så rädda att vi inte vågar ens tänka på den?

Teatern är nuets konst.
Det är också en plats där vi kan föreställa oss en annan verklighet än den vi lever i.
En plats där våra drömmar och mardrömmar kan leva sitt eget liv och där det oväntade och okända kan göras synligt.
På scenen kan vi vara modigare än vi i själva verket är.

Tre små hundar ger sej iväg på en gummibåt för att leta efter en ny strand att gå i land på när deras egen bränts sönder och vattnet tagit slut. Dom vet inte var dom hamnar eller om dom nånsin kommer fram.
Några tonårsungars lek med med ett konstigt ord i en teaterpjäs får vingar och leder till oanade konsekvenser för en papperslös bärplockare i  Småland.
Två äldre män upptäcker en djup vänskap i samtal som rör sig som över ett isigt plåttak, där den ene går in i framtiden och lämnar den andre kvar.
Fyra små mumintroll väcks ur sin trygga, sedvanliga vinterdvala och går ut i den kalla decembernatten för att möta något som dom aldrig sett eller hört talas om tidigare.

Vi har fått fantasin i gåva för att kunna utforska landskap inom och utanför oss för att förstå den verklighet vi lever i.
Vi har fått inlevelsen i gåva för att inse att vi det vi gör har betydelse för andra och att den andre lika gärna kunde ha varit du eller jag.
Fantasin och inlevelsen är teaterns själ och utan den dör vi en smula.
Lusten att hitta något nytt är som första tonen i en improvisation där ingen vet den sista -  och den friheten är lika stark som luften vi andas.
 
Vi får inte låta rädslan för framtiden ta överhanden och låta teatern bli en plats där vi gömmer oss i en vrå av gamla påståenden om att det var bättre förr.
Förr har redan varit och kommer aldrig tillbaka.
Teatern är den plats där vi kan göra livet och världen större.

Scenerierna är fruktansvärt lika. Ena dagen lyser solen i hemlandet och allt är som vanligt. Jasminerna doftar. Plommonen mognar. Vattenmelonerna är dom godaste i hela världen. Grannarna ler och hälsar på barnen. 
Dagen därpå är helvetet där.
Soldater sparkar in dörrar, militärer på gatorna, krypskyttar på taken. Folk dödas överallt. 
Man gör ett tyst och  blixtsnabbt val, packar sina tillhörigheter, säjer farväl till sin far, sin mor, sina släktingar som inte orkar resa, inväntar natten, går över fälten, tar bussen, båten, planet - bort från förödelsen, mot ljuset.
Syskonen sover på en gummimadrass på däck, sonen uppmanas att heta Johan och inte prata arabiska, dottern vågar inte fråga sin mamma vart man är på väg,  för hon vet att hon inte får något svar. 
Vad är det som tvingar en människa att fly från sitt land?
Vad är det hon förlorar när hon reser?
Hur blir livet här?
Detta är frågor som följt oss i över ett år under intensiva träffar med sex kvinnor – Inesa, Yaldez, Iren, Mirza, Maiada och Sandy. Dom har  kommit från Lettland, Turkiet, Ungern, Bosnien och Syrien; den första i roddbåt över Östersjön 1944, den sista till Arlanda 2013.
Alla är här nu, i Sverige.
En del är försonade med sitt nya liv, andra plågas av skuld för att ha lämnat sitt land åt sitt öde.  
Mödrar på flykt är ett berättarprojekt som bygger på kvinnornas egna erfarenheter och har i dagarna haft sin första visuella redovisning.
Barnpjäsen Pudlar och Pommes, efter Pija Lindenbaums bok om tre små hundars båtflykt, fortsätter att spelas för alla barn i Södertälje och närliggande kommuner.
Jag ringer mina bröder – av augustprisvinnaren Jonas Hassen Khemiri – har spelats för ungdomar och vuxna med stor framgång under hela 2017, och kommer att följas upp av pjäsen Invasion till hösten.
Vi har fått stort gensvar från publiken – även dom allra yngsta – för att vi har tagit upp detta brinnande ämne i våra föreställningar.
När detta skrivs har FN:s säkerhetsråd just lämnat Österlen och generalsekreterare Antonio Guterres säjer: ”Jag ser det som absolut nödvändigt att återupprätta integriteten i flyktingskyddet.”
Dom bland oss som lever i mellanförskapets märkliga landskap behöver dom här orden. 
Dom behöver oss.
Vi behöver dom för att förstå att världen har blivit större.
Teatern är en plats där detta kan ske.