”Teater ska vara som ett livligt samtal där vi för tillfället har ordet”, skrev jag år 1978. Vi hade skrivit vårt första avtal med Södertälje kommun om att bli en fast teaterensemble på halvtid och behövde en målsättning att klamra oss fast vid. ”… att ha samma åsikter är inte nödvändigt, uppriktighet däremot”, fortsatte jag.
Det kändes som att skicka iväg en flaskpost på ett öppet hav.
Musikteatergruppen Oktober var en fri grupp på tio skådespelare och musiker från Lund och Malmö som fick sitt stora genombrott med en pjäs och en film om ett dansband på 50-talet – Sven Klangs Kvintett. Den gjorde att vi kunde överleva och turnera i landet i flera år.
Livet som fri grupp var ett liv i en skrotig turnébuss mellan Boden och Ystad och vi spelade för en publik och arrangörer i samma ålder som vi, i samma sjalar och fårskinnsjackor och av samma åsikter – och vi drömde om att komma ut ur denna unikabox.  
Att teatern skulle få en framtid, ett sammanhang och en egen scen och med öppna dörrar till en publik.
När Södertälje hörde av sig och ville skriva avtal med oss tog det bara ett par möten att bestämma sej för att packa ihop och flytta hit. Vi skrev ingen femårsplan – avtalet var ju bara på två år. Det livliga samtalet kunde däremot börja – i en stad som vi inte visste så mycket om.
Vår ankomst utlöste en proteststorm från borgerligt håll och pågick i över sex år – och lokaltidningen gjorde förstasidor och löpsedlar där ”hederlig skattebetalare” och ”infödd södertäljebo” och ”sann kulturvän” hjälpte till att sälja lösnummer.
Året innan hade en stor grupp assyrier/syrianer kommit från Midyat i Turkiet till Södertälje. Deras inflyttning ledde till ”Det stora rasbråket” mellan raggare och assyrier i bl. a. Folkets Park och där ”vapen som kättingar, kedjor och domkrafter” användes och 14 personer fick föras till sjukhus.
Vi hamnade i miljonprogrammet Hovsjö tillsammans. Där fanns människor som var nyinflyttade som vi och drömde om en framtid här. Som vi. Dörrarna på Granövägen stod öppna; vi fick vänner, vi kände samhörighet och eufori – vi gjorde kabaréer och sjöng: ”Här finns så många sånger, här finns så många ord, vi vill blanda med nya sånger och få alldeles nya ord!”  
Vi gjorde en serie pjäser som vi kallade Södertäljebor – med syrianska och finska amatörer och nådde vår första publik som kan kallas mångkulturell. 
Den bestod av människor som inte förstod ett ord av varandra men kunde skratta och uppleva en pjäs tillsammans. Hyresgästföreningen åkte runt, knackade dörr och ordnade bussar till föreställningen som sågs av var åttonde invånare.
Vi hade hamnat precis i starten av en stark integrationsprocess och hittat ett sätt att delta i och gestalta den.
1985 fick vi en scen där amatörer och proffs från olika kulturer kunde mötas och där vi kunde bygga upp den teater som idag är Oktoberteatern, med en professionell ensemble, varav vissa skådespelare har vuxit upp och skolats ur våra amatöruppsättningar.

Säsongen 2019/2020 gör vi två urpremiärer: Magnus Nilssons Män rör sig på isigt plåttak med skådespelaren Staffan Göthe, och Tove Janssons Vårvisan, som en av få utvalda teatrar att få gestalta Muminvärlden. 
Vi har för första gången erhållit ett nytt verksamhetsstöd från Region Stockholm, vi producerar barnföreställningar för förskola och lågstadium, föreställningar för högstadie- och gymnasieungdom, vuxenföreställningar, gör regelbundna gästspel på Kulturhuset/Stadsteatern, fortsätter vår workshop för kvinnor, vårt pedadogiska arbete i Teaterlekstudion med barn i förskoleåldern från Södertäljes olika kulturer och etnicitet, vi producerar salonger, hörnor, julkonserter och gästspel. 
 Vår publik är barn, ungdomar och vuxna med rötter i alla möjliga kulturer, med olika religion, av olika kön, klass, ålder – den yngsta fem år, den äldsta nittiofem.
Ur vår unika publik får vi varje dag nya insikter om vad som händer i den
virvel som kallas integration – och som vi har med oss in i allt vi gör. 

Det har gått 40 år.
Vi har gjort över 100 pjäser som berättar om det nya Sverige som vi ser växa fram, och vi tror att olikheterna mellan oss människor kan vara just den goda energin som ger oss en framtid – och som gör världen större.
Södertälje är en liten stad med stora spänningar och revirstriderna är hårda.
Vi är fortfarande kontroversiella. Varje nytt avtal utlöser nya protester, nya drev i lokalpressen.
Men det var här flaskan flöt i land.
Det var här samtalet kunde börja.