Logo_medvitkant

Natten var full av oro, det brakade och gnisslade utanför väggarna och tunga vågor dunkade mot fönsterluckorna.
– Är det jordens undergång? frågade lilla My nyfiket.
– Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök att bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.
– Himlen? upprepade lilla My. Måste vi in i himlen?
Och hur kommer man ut därifrån?

Ett år i sällskap med Tove Jansson är ett år vägg i vägg med den stora katastrofen. Ett våldsamt vulkanutbrott orsakar en flodvåg som spolar bort allt vad tillvaro heter. Det välbekanta, trygga är borta och torra, brännheta askflingor förebådar förstörelsen.
Muminfamljen spolas in på en teater. Där upprättar dom för en liten stund  en ny tillvaro som skingrar tankarna på det som är utanför och öppnar nya vägar att se på saker och ting.
Teaterråttan Emma förklarar: På teater, och hör nu på vad jag säjer, för det är viktigt. På teater visar man folk hur de kunde vara, och vad de längtar efter att vara, fast de inte törs.
Mumindalen föddes mellan världskrigen och rädslan för atombomben avlöste oron. Det skulle finnas en plats som skulle hålla farligheterna borta och där trollen kunde leva och leka.
Finns det en sån plats nånstans annat än i en sagoberätterskas fantasi? Vi skulle behöva den nu.
Allt vi planerade, beräknade, trodde och drömde om gick upp i rök. På en sekund.
Nu står teatrarna tomma liksom nästan allt annat och ingen vet om det nånsin blir sig likt igen.
Ett år i sällskap med Tove Jansson har ändå skapat en känsla av att vi kommer igenom det här genom att hålla någon av figurerna ur Mumindalen i tassen. Vi är kanske inte är dom samma. Inte så jäktade att jaga poäng och uppfylla krav på att jorden ska snurra fortare.  
Kanske lite klokare, lite vänligare mot varann och oss själva och till naturen som vi lever i. 
Själv går jag med Snusmumriken och lyssnar på hans skaparvånda  när han ska hitta inspiration till Vårvisan.
Nu när våren återigen är här fortsätter vi att spela för skolorna och när luften blir varmare drömmer vi om att kunna flytta ut i en skogsglänta medan koltrasten fortfarande sjunger i björken.

– Det här är en kväll för en sång!, säjer Snusmumriken.
 Det ska bli en helt ny visa. Den ska ha en del förväntan - två delar vemod, eftersom det är vår - och resten bara förtjusning! 
Eftersom jag är ensam och trivs med mej själv.

Läs hela inlägget »

”Teater ska vara som ett livligt samtal där vi för tillfället har ordet”, skrev jag år 1978. Vi hade skrivit vårt första avtal med Södertälje kommun om att bli en fast teaterensemble på halvtid och behövde en målsättning att klamra oss fast vid. ”… att ha samma åsikter är inte nödvändigt, uppriktighet däremot”, fortsatte jag.
Det kändes som att skicka iväg en flaskpost på ett öppet hav.
Musikteatergruppen Oktober var en fri grupp på tio skådespelare och musiker från Lund och Malmö som fick sitt stora genombrott med en pjäs och en film om ett dansband på 50-talet – Sven Klangs Kvintett. Den gjorde att vi kunde överleva och turnera i landet i flera år.
Livet som fri grupp var ett liv i en skrotig turnébuss mellan Boden och Ystad och vi spelade för en publik och arrangörer i samma ålder som vi, i samma sjalar och fårskinnsjackor och av samma åsikter – och vi drömde om att komma ut ur denna unikabox.  
Att teatern skulle få en framtid, ett sammanhang och en egen scen och med öppna dörrar till en publik.
När Södertälje hörde av sig och ville skriva avtal med oss tog det bara ett par möten att bestämma sej för att packa ihop och flytta hit. Vi skrev ingen femårsplan – avtalet var ju bara på två år. Det livliga samtalet kunde däremot börja – i en stad som vi inte visste så mycket om.
Vår ankomst utlöste en proteststorm från borgerligt håll och pågick i över sex år – och lokaltidningen gjorde förstasidor och löpsedlar där ”hederlig skattebetalare” och ”infödd södertäljebo” och ”sann kulturvän” hjälpte till att sälja lösnummer.
Året innan hade en stor grupp assyrier/syrianer kommit från Midyat i Turkiet till Södertälje. Deras inflyttning ledde till ”Det stora rasbråket” mellan raggare och assyrier i bl. a. Folkets Park och där ”vapen som kättingar, kedjor och domkrafter” användes och 14 personer fick föras till sjukhus.
Vi hamnade i miljonprogrammet Hovsjö tillsammans. Där fanns människor som var nyinflyttade som vi och drömde om en framtid här. Som vi. Dörrarna på Granövägen stod öppna; vi fick vänner, vi kände samhörighet och eufori – vi gjorde kabaréer och sjöng: ”Här finns så många sånger, här finns så många ord, vi vill blanda med nya sånger och få alldeles nya ord!”  
Vi gjorde en serie pjäser som vi kallade Södertäljebor – med syrianska och finska amatörer och nådde vår första publik som kan kallas mångkulturell. 
Den bestod av människor som inte förstod ett ord av varandra men kunde skratta och uppleva en pjäs tillsammans. Hyresgästföreningen åkte runt, knackade dörr och ordnade bussar till föreställningen som sågs av var åttonde invånare.
Vi hade hamnat precis i starten av en stark integrationsprocess och hittat ett sätt att delta i och gestalta den.
1985 fick vi en scen där amatörer och proffs från olika kulturer kunde mötas och där vi kunde bygga upp den teater som idag är Oktoberteatern, med en professionell ensemble, varav vissa skådespelare har vuxit upp och skolats ur våra amatöruppsättningar.

Säsongen 2019/2020 gör vi två urpremiärer: Magnus Nilssons Män rör sig på isigt plåttak med skådespelaren Staffan Göthe, och Tove Janssons Vårvisan, som en av få utvalda teatrar att få gestalta Muminvärlden. 
Vi har för första gången erhållit ett nytt verksamhetsstöd från Region Stockholm, vi producerar barnföreställningar för förskola och lågstadium, föreställningar för högstadie- och gymnasieungdom, vuxenföreställningar, gör regelbundna gästspel på Kulturhuset/Stadsteatern, fortsätter vår workshop för kvinnor, vårt pedadogiska arbete i Teaterlekstudion med barn i förskoleåldern från Södertäljes olika kulturer och etnicitet, vi producerar salonger, hörnor, julkonserter och gästspel. 
 Vår publik är barn, ungdomar och vuxna med rötter i alla möjliga kulturer, med olika religion, av olika kön, klass, ålder – den yngsta fem år, den äldsta nittiofem.
Ur vår unika publik får vi varje dag nya insikter om vad som händer i den
virvel som kallas integration – och som vi har med oss in i allt vi gör. 

Det har gått 40 år.
Vi har gjort över 100 pjäser som berättar om det nya Sverige som vi ser växa fram, och vi tror att olikheterna mellan oss människor kan vara just den goda energin som ger oss en framtid – och som gör världen större.
Södertälje är en liten stad med stora spänningar och revirstriderna är hårda.
Vi är fortfarande kontroversiella. Varje nytt avtal utlöser nya protester, nya drev i lokalpressen.
Men det var här flaskan flöt i land.
Det var här samtalet kunde börja.

Läs hela inlägget »

Framtiden.
Vad vet vi om den?  Kommer isarna att smälta och vattnet att stiga? Kommer hettan att bli outhärdlig, kommer stormar och översvämningar att riva med sej platser där människor bor, bränder att lägga våra skogar i aska och gifterna att döda våra hav?
Är vi rädda för framtiden, så rädda att vi inte vågar ens tänka på den?

Teatern är nuets konst.
Det är också en plats där vi kan föreställa oss en annan verklighet än den vi lever i.
En plats där våra drömmar och mardrömmar kan leva sitt eget liv och där det oväntade och okända kan göras synligt.
På scenen kan vi vara modigare än vi i själva verket är.

Tre små hundar ger sej iväg på en gummibåt för att leta efter en ny strand att gå i land på när deras egen bränts sönder och vattnet tagit slut. Dom vet inte var dom hamnar eller om dom nånsin kommer fram.
Några tonårsungars lek med med ett konstigt ord i en teaterpjäs får vingar och leder till oanade konsekvenser för en papperslös bärplockare i  Småland.
Två äldre män upptäcker en djup vänskap i samtal som rör sig som över ett isigt plåttak, där den ene går in i framtiden och lämnar den andre kvar.
Fyra små mumintroll väcks ur sin trygga, sedvanliga vinterdvala och går ut i den kalla decembernatten för att möta något som dom aldrig sett eller hört talas om tidigare.

Vi har fått fantasin i gåva för att kunna utforska landskap inom och utanför oss för att förstå den verklighet vi lever i.
Vi har fått inlevelsen i gåva för att inse att vi det vi gör har betydelse för andra och att den andre lika gärna kunde ha varit du eller jag.
Fantasin och inlevelsen är teaterns själ och utan den dör vi en smula.
Lusten att hitta något nytt är som första tonen i en improvisation där ingen vet den sista -  och den friheten är lika stark som luften vi andas.
 
Vi får inte låta rädslan för framtiden ta överhanden och låta teatern bli en plats där vi gömmer oss i en vrå av gamla påståenden om att det var bättre förr.
Förr har redan varit och kommer aldrig tillbaka.
Teatern är den plats där vi kan göra livet och världen större.

Läs hela inlägget »

Scenerierna är fruktansvärt lika. Ena dagen lyser solen i hemlandet och allt är som vanligt. Jasminerna doftar. Plommonen mognar. Vattenmelonerna är dom godaste i hela världen. Grannarna ler och hälsar på barnen. 
Dagen därpå är helvetet där.
Soldater sparkar in dörrar, militärer på gatorna, krypskyttar på taken. Folk dödas överallt. 
Man gör ett tyst och  blixtsnabbt val, packar sina tillhörigheter, säjer farväl till sin far, sin mor, sina släktingar som inte orkar resa, inväntar natten, går över fälten, tar bussen, båten, planet - bort från förödelsen, mot ljuset.
Syskonen sover på en gummimadrass på däck, sonen uppmanas att heta Johan och inte prata arabiska, dottern vågar inte fråga sin mamma vart man är på väg,  för hon vet att hon inte får något svar. 
Vad är det som tvingar en människa att fly från sitt land?
Vad är det hon förlorar när hon reser?
Hur blir livet här?
Detta är frågor som följt oss i över ett år under intensiva träffar med sex kvinnor – Inesa, Yaldez, Iren, Mirza, Maiada och Sandy. Dom har  kommit från Lettland, Turkiet, Ungern, Bosnien och Syrien; den första i roddbåt över Östersjön 1944, den sista till Arlanda 2013.
Alla är här nu, i Sverige.
En del är försonade med sitt nya liv, andra plågas av skuld för att ha lämnat sitt land åt sitt öde.  
Mödrar på flykt är ett berättarprojekt som bygger på kvinnornas egna erfarenheter och har i dagarna haft sin första visuella redovisning.
Barnpjäsen Pudlar och Pommes, efter Pija Lindenbaums bok om tre små hundars båtflykt, fortsätter att spelas för alla barn i Södertälje och närliggande kommuner.
Jag ringer mina bröder – av augustprisvinnaren Jonas Hassen Khemiri – har spelats för ungdomar och vuxna med stor framgång under hela 2017, och kommer att följas upp av pjäsen Invasion till hösten.
Vi har fått stort gensvar från publiken – även dom allra yngsta – för att vi har tagit upp detta brinnande ämne i våra föreställningar.
När detta skrivs har FN:s säkerhetsråd just lämnat Österlen och generalsekreterare Antonio Guterres säjer: ”Jag ser det som absolut nödvändigt att återupprätta integriteten i flyktingskyddet.”
Dom bland oss som lever i mellanförskapets märkliga landskap behöver dom här orden. 
Dom behöver oss.
Vi behöver dom för att förstå att världen har blivit större.
Teatern är en plats där detta kan ske.

Läs hela inlägget »

Den sjunde april bröt Ekonyheterna genom i bilradion – ett vansinnigt terrordåd på Drottninggatan i centrala Stockholm mitt under fredagshandeln.
Jag ringde, alla ringde – i radion kom nya uppgifter, centrala delar av stan spärrades av, trafiken stängdes av, nätet stängdes. Men ingen närstående skadad. 
Vi skulle spela ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri om några timmar.
Två skådespelare var redan på teatern, ljustekniker och producent likaså men ljudteknikern satt fast i Essingeledskön och en av skådespelarna kom inte ut från pendeltågsstationen i Årsta. Han ringde sin bror.
Publiken – skulle den komma? 
Skulle vi spela överhuvudtaget? Pjäsen handlar ju om just det som just har hänt. 
En ung kille kommer in i foajén. Han skulle rest till Göteborg men tågen gick inte så han gick in på Park Hotel, fick ett rum, gick sen vidare ut på stan, kom ner på teatern och fick en biljett.
Det avgör saken. Om skådespelaren och ljudteknikern hinner fram så kör vi.
Producenten undrar om hon ska ringa polisen och berätta att vi har en föreställning men går istället ut på stan och upptäcker att bevakningen är kompakt, piketbilar, hästar och poliser överallt. Hon går fram till en av dom och får ett vänligt svar att dom givetvis ska patrullera förbi och se att allt är i sin ordning.
På scenen går en av skådespelarna och prövar hur det känns att säja sin första replik, ja, om han ska klara av det. 
Ett gäng sms-ar från pendeltåget – dom sitter fast i Flemingsberg och hinner inte komma fram i tid.
Kommer publiken från Södertälje att komma eller blir det bara en i salongen, han som egentligen skulle till Göteborg?
En man från kulturnämnden kommer in. ”Det här blir en mycket speciell föreställning” säjer han beslutsamt. Jo. Vi pratar lite. Fler personer kommer in. Några har tagit bilen från Vasastan, är hungriga och går till Espressohouse som har bommat igen men lyckas hitta något ätbart på Kringlan.
Ett förväntansfullt tjejgäng kommer in, dom är många och glada, hämtar ut sina biljetter och tar en sväng till Ceasars.
Nu kommer ljudteknikern med en matlåda i handen.
En skådespelare fortfarande fast i trafiken med sin bror.
Regissören, som sitter instängd i Stockholm, sms-ar att de stora kulturinstitutionerna i centrala Stockholm har ställt in men att Henrik Schyffert tänker köra sin föreställning.
Bra!
Nu kommer också äntligen den siste skådespelaren.
Han sliter åt sej en banan och går ner på scenen.
Efter några darriga kramar bakom scenen och några inledande ord till publiken börjar föreställningen.
En bomb detonerar på projektionsduken med blixtsnabb bild över Stockholm. Och så orden:

”Jag ringer mina bröder och säger: 
Det hände en så sjuk sak nyss. Har ni hört? 
En man. En bil. Två explosioner. Mitt i city.
Jag ringer mina bröder och säger: 
Nej ingen är gripen. Ingen är misstänkt. Inte ännu. 
Jag ringer mina bröder och säger: 
Nu börjar det. Gör er redo.” 

Och äntligen inser vi vad som har hänt. Verkligheten är ifatt oss.
Nu gäller det att gå vidare.
Tillsammans.
 

Läs hela inlägget »

Jag sitter på en kall bänk på Astrid Lindgrens terass. Januarivinden sliter i dom kala träden och en svag solstråle bryter genom dom grårosa molnen. Barnen åker skridskor i Vasaparken och hundarna drar förbi med sina hussar. Nånstans här på en hal stig vrickade Astrid foten och fick bäras upp till sin lägenhet där hon blev liggade i några veckor och började skriva på boken om Pippi Långstrump.
Hon skrev, stenograferade enligt Melins metod, i ett block med spiral och jag vet att det måste varit med en speciell penna med extra mjuk blyerts.
En penna.
Ett uråldrigt medel för människor att skicka sina tankar vidare till andra.
Ett farligt stycke bly, kol. bläck som kan få galningar att skjuta ihjäl alla i sin väg. Galningar som inte har ordet i sin makt  utan måste döda och själv dö för att dom bara har en kalajsnikov till hands - ett vapen som inte säjer nånting om nånting, bara tystar.
Astrid skrev samtidigt på en krigsdagsbok där hon beskriver upptrappningen av det som ska bli andra världskriget. Först är hon rädd för Stalin och ryssarna, sen för Hitler "Världens herre - vilddjuret i Uppenbarelseboken - en gång en liten okänd tysk hantverkare, sitt folks upprättare och ödeläggare.."
Dom två tar så småningom form i hennes fantasi och får en plats i historien som dom nog inte tänkt sig -  i en barnbok! I Bröderna Lejonhjärta blir Katla och Tengil dessutom besegrade av två fattiga och små bröder.
Men bröderna har fantasin i sin makt och kan berätta sagor för varann som övervinner både rädsla och mörker.
Jag sitter på Astrids bänk och undrar vad hon tänkt idag.
Om bröderna Kouachi. Om fanatiska terrorgrupper som styrs av galningar, som bara kan skicka samma enstaviga budskap till varann om att allt liv på jorden ska tystas och helst utplånas.
Kanske hade hon suckat och sagt att nä, nu går jag och köper en bakelse och sätter på en kopp kaffe.
Hon hade tänkt att världen behöver mer sagor.
Det hade kanske blivit så att när bakelsen var uppäten, hade blocket kommit fram.
Och pennan.
Kanske hade en ny berättelse blivit till, om hur en urstark liten tant med rött hår, en apa i fickan och en ardenner i koppel, reste sig från bänken och gick ut och röjde upp
i världen.
Je suis Pippi.
Vi behöver dej.

Läs hela inlägget »

Ett av våra första gästspel gick till Mälarhöjden i Stockholm. Vi åkte från fritidsgården i Kirseberg med barnpjäsen "Prins Hatt under Jorden", kaxiga, övermodiga. I skånepressen hade vi fått rubriker:
"Ny och ovanlig fri grupp med både skådespelare och instrumentalister vill göra musikteater".
Ordet "ovanlig" räckte till att trigga igång följande uttalanden från oss: " Det är vi som är teaterns framtid!"
Övermodet hängde samman med att vi  - hade gjort en barnpjäs om en liten kille som blev mobbad i skolan för att han hade öroninflammation och hade mössa - löste upp hans problem med hjälp av musik,  - fick åka till barnteaterfestival i Frankfurt och fick ännu större rubriker - "Mini-Bergman för barn!"
Att göra teater om barn, för barn var något helt nytt.
I DN skriver man:" Det handlar om storartad teater som i djärvhet och uttrycksfullhet står ett par nivåer över det mesta som spelas bara för vuxna i detta land."
Institutionerna spelade Ibsen och Strindberg för övre medelklassen.
I Malmö var det stora, blaffiga operetter på stadsteatern som gällde och slukade hela kulturbudgeten.
Att det samtidigt fullständigt kokte av ny kreativitet i källarlokaler och på fritidsgårdar som snart skulle explodera i ett underbart stjärnregn av fria teater – och musikgrupper var något som helt undgick  stadens politiker.  Det fanns inga pengar och absolut inga lokaler till detta, istället stängde man enda stället – biografen Victoria. Stormöten hölls, nån föreslog att vi skulle ockupera biografen.
Ockupera? Det lät som vapenlossning, ja, det lät våldsamt i alla fall. En fredlig delegation sändes upp till kommunalrådet Ulla Sandell (s) som lyssnade uttryckslöst, tittade på en fläck på väggen och sa: " ni skulle kunna försöka med tombola. Ja, sälja lotter på torget på lördagarna. Man kan få in lite pengar där...".  Veckan därpå ockuperades biografen Victoria. Södra Förstadsgatan var proppad av demonstranter som inte gav upp förrän dom kom in i lokalen och såg att - inredningen var riven,
sönderslagen - för att som det hette, byggas om till föreningslokal åt ABF.
Den här händelsen ledde till att en hel generation fri kultur flydde stan – Nationalteatern till Göteborg, Skånska teatern till Landskrona/Gävle, Gorillateatern till Dalarna medan Mikael Wiehe och Björn Afzelius bildade Hoola Bandoola och drog ut på turné.
Vi blev kvar och repeterade in Prins Hatt under jorden på Kirseberga Fritidsgård.
Den konstnärliga utmaningen var att handlingen både utspelades ovan och under jord, där prinsen hålls fången och förtrollad av den elaka häxan. Då som nu får man ofta råd av ett barn som inte velat gå till skolan den dan. "Det måste vara en stor hatt förstås, som hissas upp och ner."
Dockteaterspecialister från Byteatern anlitades som byggde en stor, grå hatt i papier maché - vacker men tung.
En ställning måste också byggas och hålla, det blev konflikt om hållbarheten i det hela och teknikern hotade med att dra till Indien - det var ju han som skulle bygga och riva vid varje spelning.
Dom tre sjungande löven byggde också på en avancerad idé - ett klockspel av lerkrukor som skulle vara stämda i olika toner. Trummisens mamma var keramiker – berömd! landets bästa! Signe Persson Melin! – och drejade tålmodigt fram en uppsättning av krukor i olika storlekar, varav hälften var för tunga.
Jag skrev och regisserade. Stämningen mellan Prinsessan och Prins Hatt var inte den bästa, den blev inte bättre av att ungarna skrek "Var är Magnus och Brasse!" och som jag minns det byttes tre prinsar ut under spelperioden.
Men - som ett av teaterbarnen skröt lite: "Min pappa har varit Berättare hela tiden", vilket var en bedrift.
Dom tre berättarna skulle ligga inne i hatten medan barnpubliken släpptes in.
En av dom brukade äta billig gulasch på Zoltan och ibland var det kålsoppa.
Det var en hemsk stund därinne i hatten, innan dom fick kravla fram och andas ut.
Efter en lyckad premiär var det dags för gästspelet i Mälarhöjden.
En skåpbil, lånad eller inhyrd? körde dekoren och prinsparet, resten åkte i häxans Duett.
Spelningen gick bra, ungarna var glada, prinsessan fick skriva autografer medan bilen packades.
Hatten i två delar, ställningen, lamporna, synten, lådan med krukor, klädställningen, äntligen allting klart. Bara en grej - bakdörrarna gick inte att stänga. En liten glipa på fem centimeter liksom stirrade på oss medan ungarna hängde prinsessan i jeansen och ropade "Var är Magnus och Brasse?"
Det blev till att packa ut allting igen och sen in igen och detta tog längre tid än själva föreställningen.
En av ungarna som var där och minns händelsen är Benny Fredriksson, chef för Kulturhuset och Stadsteatern.
Och det är dit vi nu åker och gästspelar med Fem myror och Fullbokat!

Läs hela inlägget »

"Han gjorde världen helt klar".
Det handlar om den mördade utrikeskorrespondenten Nils Horner. Hans kolleger söker nu efter orden för att uttrycka sin sorg men också en mycket större förlust - den journalistik som han stod för.
Kommer någon att våga utöva den efter det som hänt?
Om inte - vad händer då med dessa helveteshål på jorden om ingen längre beskriver vilka dåd människor är beredda att  utföra i sin religions namn, i sin okunskap, i sin rädsla. Och vilka stordåd människor utför när dom med risk för eget liv tar hand om sårade och slåss för sin rätt att få ha kvar sin tro på en bättre värld?
Han gjorde världen helt klar.
Det gjorde också journalister före honom - journalisterna som beskrev när rysk militär rullade in i Budapest, Tjeckoslovakien, i Polen - röster vars namn man glömt men inte deras ord och den stämning dom förmedlade.
Det var också drömmen om den journalistiken  - om än inte lika livsfarlig - som föresvävade mej när jag sökte in på Journalistinstitutet i Göteborg. Den bar mej igenom praktiken på två redaktioner i Helsingborg som bägge hade haft nazianstuckna chefredaktörer under andra världskriget.
Redaktionerna på den tiden bestod till stor delen av f.d sportjournalister som stigit i rang. Uppdragen blev en stilla avrapportering av lottakårers årsmöten, den första tussilagon, den nya skylten på turistbyrån, fyllebråk vid färjorna och vad som sagts och sjungits vid veckans begravningar. Samt naturligtvis en intensiv bevakning av fotbollsmatcherna på Olympia som redaktionscheferna själva tog hand om.
Drömmen om journalistiken fick sin slutliga knäck på Expressens lokalredaktion i Malmö.
Där fanns ingen önskan om att göra världen klar.
Istället jagades upplagesiffror genom att den sommaren bevaka exboxaren Bosse Högberg.
Varför har jag glömt och jag är inte riktigt säker på att nån visste då heller. Vi fann honom inte, fick aldrig bilden, gjorde aldrig scoopet. En helg fick jag uppdraget att natt och dag jaga en mamma, vars man hade rymt med deras tvååriga dotter till Argentina. "Vad tänker du kring det?" skulle jag fråga som översatt till dåtida standardfråga löd "Hur känns det?" "Vad tror du?" svarade hon.
Ja, jag hade inget svar.
Om detta var journalistik så var jag nog ingen journalist.
Jag tänker på detta när jag ser hur lokalpress och kvällstidningar bygger upp mediedrev, hur löpsedlarna jagar kändisar inpå benen och rotar i soptunnorna för att blåsa liv i unkna härdar.
En journalist  som Nils Horner utredde och rapporterade  om svåra internationella konflikter och gjorde med hjälp av fakta så att vi förstod världen bättre.
Maciej Zarembas artikelserie om New Public Management inom vården riktade strålkastarna mot ett system som handlade med människors liv och hälsa som om det vore varor på en marknad.
Roger Turesson och Josefine Hökerbergs reportage om verkligheten för de rumänska romerna som idag föses bort från våra gator och skogsdungar som boskap - har öppnat ögonen på många läsare.
Detta är journalistik som är livsviktig för mänsklighetens framtid här på jorden.
Men den journalistik som vinklar och snedvrider och rotar för att sänka våra lägsta nivåer och vädja till våra lägsta instinkter - behövs den?
Tidningspapper kan användas till annat.
Torka fönster med t.ex.
Eller på utedasset.

Läs hela inlägget »

Alice Babs var MIN sångerska, något som jag delade med samtliga småflickor som gick och trallade för sej själv på femtitalet. Jag var i princip nöjd med henne, det behövdes inga andra idoler.
Hon sjöng allting alltid, ungefär som lärkan över åkern, koltrasten på hustaket, näktergalen i höga björken.
Efter första dunderhiten "Jag är den glade vandraren" trodde jag på fullt allvar att hon kunde dela sin röst i tre delar och sjunga stämmor med sej själv som den kanske enda rösten i universum.
Min mamma försökte berätta att det fanns en inspelningsteknisk förklaring men jag förstod inte, jag var ju bara fyra år och i starkt behov av att kunna beundra någon fullt ut.
Strax därpå kom joddlet in i min värld med låtarna "Adress Rosenhill", "Han hette Elmer", "Gökuret" och "Ekorren" i tät följd.
Hon kunde alltså inte bara sjunga trestämmigt med sej själv utan också åka hiss i halsen.
Det lät så roligt att jag lyckades träna in i alla fall "Ekorren" och "Gökuret".
Övningarna försiggick i trappan där akustiken var perfekt och grannarna tittade ut och gav sitt stöd. Det ledde till att jag efter en tid placerades på bordet vid olika födelsedagskalas och fick sjunga mina versioner. Som i sin tur ledde till applåder och även lite pengar.
När jag i tredje klass låg dåligt till efter ett antal sena ankomster och efter att ha pratat och fnissat för högt  under en kristendomslektion och ritat blommor på bänken, kom Alice Babs till min räddning. Om jag sjöng något av bravurnumren med joddel i på skolavslutningen så skulle jag kanske slippa en jul i total katastrof.
Jag sjöng, klasskamraterna dog av skratt men planen lyckades och jag överlevde.
När SweDanes sjöng på Tivoli i Köpenhamn, var vi där, jag och mina kompisar.
Det var i en tid när svenskarna inte behandlades alltför väl på den danska sidan eftersom vår valuta var starkare. Man kunde råka ut för ett otal danska avhyvlingar och utskällningar både på färjan och i affärerna och ännu värre blev det  den dag när plötsligt den danska kronan hade blivit starkare och vi svenskar inte förstod det. Det var snorkiga kommentarer i biljettkassan och jag lovar - försmädlighet låter tusen gånger värre på danska.
Men konserten var otrolig. Den gnistrade av lekfullhet och musikalitet  och Alice stod mellan två danska polare och sjöng- ja, som en fågel. Högt svävande, lätt drillande -  som om det inte fanns några svårigheter alls - varken mellan himmel och jord eller mellan dansk och svensk.
Så låter människan när hon vill flyga.
Hon hette Alice Babs och nu har hon flyttat, som sångfåglar gör.
Ingen har nånsin sjungit så.
Ingen kommer nånsin att sjunga så.
Men trallande småflickor på jorden minns, liksom fåglarna däruppe.

Läs hela inlägget »

Jag går varje dag förbi mitt dragspel, ett italienskt Manfrini.
Det borde ligga i sin låda, vila, skyddas från dammtussar och små insekter.
Men tanken är att jag ska ta upp det i knät och ta en trudelutt då och då för att hålla min lilla repertoar vid liv. Det händer inte.
Nu tillbaka i historien.
En dag tar min mormor och mamma ett beslut. Min morfarsfar Emil sitter på ett ålderdomshem i Ystad och kanske också på ett litet arv som borde reinvesteras innan han vandrar vidare. Vi ska resa dit, jag ska med, fyra år, som möjlig arvtagerska. I fotoalbumet ser jag oss tre på en bänk vid stationen i Ramlösa i väntan på rälsbussen. Mormor med sin svarta finhatt som ser ut som en tillknycklad påse, svarta kappan och handväskan i knät, mamma i klänning och kofta och jag, också i klänning och kofta, med stor rosett i håret. Rälsbussen tar oss till Ystad, jag minns inget av resan mer än en söt flicka på platsen mittemot som har danssjuka. I rummet på hemmet i Ystad sitter morfarsfar vid ett bord och drar vitsar med en annan gubbe som han delar rum med. Jag tror dom har en flaska i en låda.
Min morfarsfar var på sjön i nästan hela sitt liv. Han var känd för att kunna berätta historier och hade enligt sig själv en ovanligt bra röst.  När han gick i land byggde han en kajuta på vinden där han tog sig upp med ett rep som han sen halade in för att hans fru inte skulle kunna nå honom.
Jag tror att min mormor blev kvar på torget i Ystad medan vi gjorde vår uppvaktning.
Mamma var övertygad om att det hade gått bra. Han hade varit på gott humör och flera gånger frågat vad jag hette. Det skulle bli utdelning.
När han dog fann man 500 kronor i ett kuvert. Det skulle gå till mig, till ett dragspel.
Resten av pengarna hade gubbarna satt sprätt på, det ryktades att dom hade haft damer på rummet.
Snopet, även för mig som hellre hade velat ha ett piano som min kusin.
För blodspengarna inhandlades ett rött Hagström med knappar. Det vägde tio kilo och hängde ända ner till knäna. Fem körer. Ett fint spel men det tyckte inte jag. Det var tungt, jag klämde hakan i bälgen och fingrarna fastnade i hålen. Det blev inte bättre för att alla vuxna hetsade: "Ta en bit, ta La Paloma!" Jag gick i dragspelsskola i Folkets Hus, jag tror att läraren hette Alfred Persson. Han var en lärjunge i rakt nedstigande led till Calle Jularbo och delade ut spritstencilerade noter på Konvaljens avsked, Livet i Finnskogarna, Backsjöbottingen och Månsken över Ångermanälven.
Ibland överraskade han med noter på Berlinerluft och Säkkijärvi Polka.
Jag hade upptäckt Bill Haley och var kär i Tommy Steele.
Resorna med dragspelet ner till Folkets Hus minns jag som särskilt pinsamma.
Någon kunde stiga på vid nån hållplats, nån med blond lugg och fråga vad jag hade i resväskan.
Men jag övade och jag led. Det var någon diffus dröm om att bli virtuos som hägrade.
Dragspelsläraren hade sagt så. " Om ni övar tillräckligt mycket kan ni bli virtuoser."
Berlinerluft var särskilt förhatlig. Jag fick huvudvärk av den melodin. I köket stönade mamma när jag hackade mig fram. Hon hade tagit emot judar som flytt över Sundet och stått på perrongen och spottat när transmitteringstågen körde förbi. Berlinerluft var inte hennes melodi.
Jag vände ett säkert underbetyg i ordning och uppförande genom att framför Tivolivisan i en kabaré som min lärare hade satt ihop.
Några klasser semare fick jag en musiklärare som sa att om man ville ha högsta betyg i musik så måste man kunna spela ett instrument. Jag erbjöd mig att ta med dragspelet och ge min version av Frossinis Karneval i Venedig. "Jag sa instrument" sa hon.
Det gjorde att spelet hamnade i garderoben i många år.
När vi satte upp Modern av Bertolt Brecht i början av sjuttitalet spelade jag med i en orkester på kontrabas, två dragspel, fiol och saxofon. Det var roligt ända tills vi kom till Södra Teatern i Stockholm och dekoren ramlade ner på väskan och tryckte in hela tangentbordet.
En reparatör i Gamla Stan fick i sista stund fart på spelet igen, det fick förtur eftersom det var av märket Hagström, sa han.
Flera år gick, dragspelet ställdes undan igen. En dag la jag det i bilen för att köra ut till Mörkö och spela med en gammal gammal dragspelskung som underhållit på slottet Hörningsholm.
Men någon slog in bilrutan och stal spelet och i stor och plötslig sorg gick jag ner till Lagerwalls musikaffär,  köpte ett svart italienskt spel, åkte ut till Einar, som dragspelskungen hette, och spelade tillsammans med honom en hel eftermiddag.
Det var många år sen.
I söndags hörde jag Bengan Janson sväva fritt över genrer och tangenter och en längtan väcktes igen.
Igår plockade jag ut ledmotivet till Liber Tango. E.et - den viktigaste tonen hade hängt sig och ljöd bara på utandning. En tvestjärt hade kanske sett det som ett säkert ställe att bygga bo på.
La Paloma gick bättre, men varför ska man kunna den egentligen?
Man kan ju spela Bach, Vivaldi, allt! enligt Bengan. Man kan ju till och med komponera själv.
Bara inte just nu. Jag kan inte röra axlarna, knappt ens andas. Träningsvärken är total.
Jag kan inte ens lyfta spelet och lägga det i sin låda.
Det står här och väntar.
Mitt arv, mitt Manfrini.

Läs hela inlägget »

Ninnes blogg.