Han gjorde världen helt klar.

"Han gjorde världen helt klar".
Det handlar om den mördade utrikeskorrespondenten Nils Horner. Hans kolleger söker nu efter orden för att uttrycka sin sorg men också en mycket större förlust - den journalistik som han stod för.
Kommer någon att våga utöva den efter det som hänt?
Om inte - vad händer då med dessa helveteshål på jorden om ingen längre beskriver vilka dåd människor är beredda att  utföra i sin religions namn, i sin okunskap, i sin rädsla. Och vilka stordåd människor utför när dom med risk för eget liv tar hand om sårade och slåss för sin rätt att få ha kvar sin tro på en bättre värld?
Han gjorde världen helt klar.
Det gjorde också journalister före honom - journalisterna som beskrev när rysk militär rullade in i Budapest, Tjeckoslovakien, i Polen - röster vars namn man glömt men inte deras ord och den stämning dom förmedlade.
Det var också drömmen om den journalistiken  - om än inte lika livsfarlig - som föresvävade mej när jag sökte in på Journalistinstitutet i Göteborg. Den bar mej igenom praktiken på två redaktioner i Helsingborg som bägge hade haft nazianstuckna chefredaktörer under andra världskriget.
Redaktionerna på den tiden bestod till stor delen av f.d sportjournalister som stigit i rang. Uppdragen blev en stilla avrapportering av lottakårers årsmöten, den första tussilagon, den nya skylten på turistbyrån, fyllebråk vid färjorna och vad som sagts och sjungits vid veckans begravningar. Samt naturligtvis en intensiv bevakning av fotbollsmatcherna på Olympia som redaktionscheferna själva tog hand om.
Drömmen om journalistiken fick sin slutliga knäck på Expressens lokalredaktion i Malmö.
Där fanns ingen önskan om att göra världen klar.
Istället jagades upplagesiffror genom att den sommaren bevaka exboxaren Bosse Högberg.
Varför har jag glömt och jag är inte riktigt säker på att nån visste då heller. Vi fann honom inte, fick aldrig bilden, gjorde aldrig scoopet. En helg fick jag uppdraget att natt och dag jaga en mamma, vars man hade rymt med deras tvååriga dotter till Argentina. "Vad tänker du kring det?" skulle jag fråga som översatt till dåtida standardfråga löd "Hur känns det?" "Vad tror du?" svarade hon.
Ja, jag hade inget svar.
Om detta var journalistik så var jag nog ingen journalist.
Jag tänker på detta när jag ser hur lokalpress och kvällstidningar bygger upp mediedrev, hur löpsedlarna jagar kändisar inpå benen och rotar i soptunnorna för att blåsa liv i unkna härdar.
En journalist  som Nils Horner utredde och rapporterade  om svåra internationella konflikter och gjorde med hjälp av fakta så att vi förstod världen bättre.
Maciej Zarembas artikelserie om New Public Management inom vården riktade strålkastarna mot ett system som handlade med människors liv och hälsa som om det vore varor på en marknad.
Roger Turesson och Josefine Hökerbergs reportage om verkligheten för de rumänska romerna som idag föses bort från våra gator och skogsdungar som boskap - har öppnat ögonen på många läsare.
Detta är journalistik som är livsviktig för mänsklighetens framtid här på jorden.
Men den journalistik som vinklar och snedvrider och rotar för att sänka våra lägsta nivåer och vädja till våra lägsta instinkter - behövs den?
Tidningspapper kan användas till annat.
Torka fönster med t.ex.
Eller på utedasset.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Ingegärd Waaranperä » Je suis Pippi!:  ”Jag råkade också ramla in här, blev nyfiken på "Je suis... " och det var som jag..”

  • gunnar lundin » Han gjorde världen helt klar.:  ”råkade ramla in här Ninne. väl formulerat, tänkvärt och en innerlig känsla. tac..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-