Gästspel i Stockholm!

Ett av våra första gästspel gick till Mälarhöjden i Stockholm. Vi åkte från fritidsgården i Kirseberg med barnpjäsen "Prins Hatt under Jorden", kaxiga, övermodiga. I skånepressen hade vi fått rubriker:
"Ny och ovanlig fri grupp med både skådespelare och instrumentalister vill göra musikteater".
Ordet "ovanlig" räckte till att trigga igång följande uttalanden från oss: " Det är vi som är teaterns framtid!"
Övermodet hängde samman med att vi  - hade gjort en barnpjäs om en liten kille som blev mobbad i skolan för att han hade öroninflammation och hade mössa - löste upp hans problem med hjälp av musik,  - fick åka till barnteaterfestival i Frankfurt och fick ännu större rubriker - "Mini-Bergman för barn!"
Att göra teater om barn, för barn var något helt nytt.
I DN skriver man:" Det handlar om storartad teater som i djärvhet och uttrycksfullhet står ett par nivåer över det mesta som spelas bara för vuxna i detta land."
Institutionerna spelade Ibsen och Strindberg för övre medelklassen.
I Malmö var det stora, blaffiga operetter på stadsteatern som gällde och slukade hela kulturbudgeten.
Att det samtidigt fullständigt kokte av ny kreativitet i källarlokaler och på fritidsgårdar som snart skulle explodera i ett underbart stjärnregn av fria teater – och musikgrupper var något som helt undgick  stadens politiker.  Det fanns inga pengar och absolut inga lokaler till detta, istället stängde man enda stället – biografen Victoria. Stormöten hölls, nån föreslog att vi skulle ockupera biografen.
Ockupera? Det lät som vapenlossning, ja, det lät våldsamt i alla fall. En fredlig delegation sändes upp till kommunalrådet Ulla Sandell (s) som lyssnade uttryckslöst, tittade på en fläck på väggen och sa: " ni skulle kunna försöka med tombola. Ja, sälja lotter på torget på lördagarna. Man kan få in lite pengar där...".  Veckan därpå ockuperades biografen Victoria. Södra Förstadsgatan var proppad av demonstranter som inte gav upp förrän dom kom in i lokalen och såg att - inredningen var riven,
sönderslagen - för att som det hette, byggas om till föreningslokal åt ABF.
Den här händelsen ledde till att en hel generation fri kultur flydde stan – Nationalteatern till Göteborg, Skånska teatern till Landskrona/Gävle, Gorillateatern till Dalarna medan Mikael Wiehe och Björn Afzelius bildade Hoola Bandoola och drog ut på turné.
Vi blev kvar och repeterade in Prins Hatt under jorden på Kirseberga Fritidsgård.
Den konstnärliga utmaningen var att handlingen både utspelades ovan och under jord, där prinsen hålls fången och förtrollad av den elaka häxan. Då som nu får man ofta råd av ett barn som inte velat gå till skolan den dan. "Det måste vara en stor hatt förstås, som hissas upp och ner."
Dockteaterspecialister från Byteatern anlitades som byggde en stor, grå hatt i papier maché - vacker men tung.
En ställning måste också byggas och hålla, det blev konflikt om hållbarheten i det hela och teknikern hotade med att dra till Indien - det var ju han som skulle bygga och riva vid varje spelning.
Dom tre sjungande löven byggde också på en avancerad idé - ett klockspel av lerkrukor som skulle vara stämda i olika toner. Trummisens mamma var keramiker – berömd! landets bästa! Signe Persson Melin! – och drejade tålmodigt fram en uppsättning av krukor i olika storlekar, varav hälften var för tunga.
Jag skrev och regisserade. Stämningen mellan Prinsessan och Prins Hatt var inte den bästa, den blev inte bättre av att ungarna skrek "Var är Magnus och Brasse!" och som jag minns det byttes tre prinsar ut under spelperioden.
Men - som ett av teaterbarnen skröt lite: "Min pappa har varit Berättare hela tiden", vilket var en bedrift.
Dom tre berättarna skulle ligga inne i hatten medan barnpubliken släpptes in.
En av dom brukade äta billig gulasch på Zoltan och ibland var det kålsoppa.
Det var en hemsk stund därinne i hatten, innan dom fick kravla fram och andas ut.
Efter en lyckad premiär var det dags för gästspelet i Mälarhöjden.
En skåpbil, lånad eller inhyrd? körde dekoren och prinsparet, resten åkte i häxans Duett.
Spelningen gick bra, ungarna var glada, prinsessan fick skriva autografer medan bilen packades.
Hatten i två delar, ställningen, lamporna, synten, lådan med krukor, klädställningen, äntligen allting klart. Bara en grej - bakdörrarna gick inte att stänga. En liten glipa på fem centimeter liksom stirrade på oss medan ungarna hängde prinsessan i jeansen och ropade "Var är Magnus och Brasse?"
Det blev till att packa ut allting igen och sen in igen och detta tog längre tid än själva föreställningen.
En av ungarna som var där och minns händelsen är Benny Fredriksson, chef för Kulturhuset och Stadsteatern.
Och det är dit vi nu åker och gästspelar med Fem myror och Fullbokat!

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Ingegärd Waaranperä » Je suis Pippi!:  ”Jag råkade också ramla in här, blev nyfiken på "Je suis... " och det var som jag..”

  • gunnar lundin » Han gjorde världen helt klar.:  ”råkade ramla in här Ninne. väl formulerat, tänkvärt och en innerlig känsla. tac..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-